Springa maraton... tsss... det är la inget
Springa maraton, cykla till Kina, bestiga K2... you name it... det är väl ingen big deal. Inget, jag säger INGET, gör en mer utmattad än att laga massa burkar barnmat och samtidigt ha hand om min son.
Nico gillar uppmärksamhet, konstant sådan. Ibland kan han göra saker på egen hand nu för tiden, men om han inser att jag faktiskt gör något som innebär att han om han så önskar ändå inte kan få all fokus på honom så blir han vansinnig.
Jag försökte ha honom på golvet ett tag. Funkade inte så bra. Om han inte försökte dyka ner i katternas vattenskål så låg han nedanför mina fötter, drog mig i byxorna och skrek. Satte honom i gåstolen istället. Han skrek fortfarande i princip oavbrutet samtidigt som han om och om ( och om och om och om) igen körde på mina fötter så jag fick skrapsår, blödde och i allmänhet jävligt ont. Detta samtidigt som jag försökte få till all mat och undvika att saker kokade över, brände fast eller hamnade över mig ifall jag skulle snubbla över en galen bebis.
Slutade såklart med att jag försökte muta honom med majskrokar. Funkade ett tag. Han fick sedan en tallrik med lite ärtor på att pilla med vilket också funkade ett tag. Och även om jag just då var rätt irriterad så var det rätt sött att se honom kämpa för att få upp en enda lite ärta och sedan kämpa för att få in den i munnen. Funkade några gånger i alla fall.
Blev klar tillslut i alla fall. Nu har jag 6 eller 7 burkar med kyckling/potatis/passerad tomat/broccoli/lök/morot och 5 burkar med köttfärs/ris/passerad tomat/lök/morot/ärtor samt 5 burkar med fisk/ris/passerad tomat/purjolök/morot.
Efteråt var jag helt slut, så efter Nico fått sin mellis beslutade jag diktatoriskt att han skulle sova. Sådana beslut fungerar alltid himlans bra... eller inte. Han ligger i sin säng och pratar för sig själv just nu.
Hampus vaknar om en eller två timmar. Då får han ta Nico medan jag städar köket. Ser ut som ett krig där nu. Ett matkrig.
Men han är fasligt söt i alla fall. Foto: Monica Hermanson
Förresten började han storgråta när han såg sin spegelbild i ugnsluckan. Kanske han trodde att jag stängt in ett annat barn där. Kanske han trodde att jag skulle äta upp honom.
Nico gillar uppmärksamhet, konstant sådan. Ibland kan han göra saker på egen hand nu för tiden, men om han inser att jag faktiskt gör något som innebär att han om han så önskar ändå inte kan få all fokus på honom så blir han vansinnig.
Jag försökte ha honom på golvet ett tag. Funkade inte så bra. Om han inte försökte dyka ner i katternas vattenskål så låg han nedanför mina fötter, drog mig i byxorna och skrek. Satte honom i gåstolen istället. Han skrek fortfarande i princip oavbrutet samtidigt som han om och om ( och om och om och om) igen körde på mina fötter så jag fick skrapsår, blödde och i allmänhet jävligt ont. Detta samtidigt som jag försökte få till all mat och undvika att saker kokade över, brände fast eller hamnade över mig ifall jag skulle snubbla över en galen bebis.
Slutade såklart med att jag försökte muta honom med majskrokar. Funkade ett tag. Han fick sedan en tallrik med lite ärtor på att pilla med vilket också funkade ett tag. Och även om jag just då var rätt irriterad så var det rätt sött att se honom kämpa för att få upp en enda lite ärta och sedan kämpa för att få in den i munnen. Funkade några gånger i alla fall.
Blev klar tillslut i alla fall. Nu har jag 6 eller 7 burkar med kyckling/potatis/passerad tomat/broccoli/lök/morot och 5 burkar med köttfärs/ris/passerad tomat/lök/morot/ärtor samt 5 burkar med fisk/ris/passerad tomat/purjolök/morot.
Efteråt var jag helt slut, så efter Nico fått sin mellis beslutade jag diktatoriskt att han skulle sova. Sådana beslut fungerar alltid himlans bra... eller inte. Han ligger i sin säng och pratar för sig själv just nu.
Hampus vaknar om en eller två timmar. Då får han ta Nico medan jag städar köket. Ser ut som ett krig där nu. Ett matkrig.
Men han är fasligt söt i alla fall. Foto: Monica Hermanson
Förresten började han storgråta när han såg sin spegelbild i ugnsluckan. Kanske han trodde att jag stängt in ett annat barn där. Kanske han trodde att jag skulle äta upp honom.
