Förlossningar på TV
Just nu pratas och skrivs det väldigt mycket om det där programet med en förlossning i minuten. Folk tittar och tycker det är så vackert, de blir tårögda och alldeles till sig - och jag undrar vad det är för fel på mig...
Jag har alltid avskytt att se förlossningar, både innan och efter min egen.... men framför allt efter.
Det är så vackert? Vad är det som är så vackert? Den svettiga kvinnan som vrålar i smärtor? Blodet och slemmet? Den kletiga blålila russinbebisen? Jag tyckte Nico var fin som nyfödd, men det var ju för att han var min... alla andra nyfödda bebisar tycker jag faktiskt ser lite äckliga ut.
Nu för tiden påminns jag ju dessutom om min egen förlossning som var som en mardröm för mig. Men efteråt... åh efteråt var allt så vackert, säger folk och hoppar och klappar händerna av lycka.
Man kan säga så här... efteråt var jag lycklig. Lycklig för att det var över, lycklig för att jag hade min bebis, lycklig för att min underbara man friade (så då var han ju inte min man alltså) vid sängkanten... men jag var fortfarande i chock, och det var jag i flera dagar. Jag önskar jag nostalgiskt kunde tänka tillbaka på min förlossning med värme och glädje, men det går inte...
Men oavsett det så tycker jag inte om att se förlossningar... inte innan min egen heller som sagt var. Det är lite som när människor läser kärleksdikter sådär romatiskt till varandra bland folk. Då blir jag också väldigt obekväm. Känns lite som om jag hade sett dem ha sex. Jag tycker nog helt enkelt inte om att ta del av saker som för mig känns väldigt privata.
Jag kanske är konstig...
Jag har alltid avskytt att se förlossningar, både innan och efter min egen.... men framför allt efter.
Det är så vackert? Vad är det som är så vackert? Den svettiga kvinnan som vrålar i smärtor? Blodet och slemmet? Den kletiga blålila russinbebisen? Jag tyckte Nico var fin som nyfödd, men det var ju för att han var min... alla andra nyfödda bebisar tycker jag faktiskt ser lite äckliga ut.
Nu för tiden påminns jag ju dessutom om min egen förlossning som var som en mardröm för mig. Men efteråt... åh efteråt var allt så vackert, säger folk och hoppar och klappar händerna av lycka.
Man kan säga så här... efteråt var jag lycklig. Lycklig för att det var över, lycklig för att jag hade min bebis, lycklig för att min underbara man friade (så då var han ju inte min man alltså) vid sängkanten... men jag var fortfarande i chock, och det var jag i flera dagar. Jag önskar jag nostalgiskt kunde tänka tillbaka på min förlossning med värme och glädje, men det går inte...
Men oavsett det så tycker jag inte om att se förlossningar... inte innan min egen heller som sagt var. Det är lite som när människor läser kärleksdikter sådär romatiskt till varandra bland folk. Då blir jag också väldigt obekväm. Känns lite som om jag hade sett dem ha sex. Jag tycker nog helt enkelt inte om att ta del av saker som för mig känns väldigt privata.
Jag kanske är konstig...
