Tankar om tro
Mördaren i Norge uppger att han tror sig vara någon typ av tempelriddare eller något, en medlem av tempelherreorden. Oklart om han ser det han gjort som något slags kristet korståg. Men inte hör man speciellt många viska "de där jävla kristna människorna", som det viskades när man fortfararande trodde det var en islamistisk gruppering som utfört dåden. För mig är det samma sak. För mig är det bara ännu ett tecken på att religion är av ondo.
Missförstå mig inte, jag säger inte att tro är något som behöver vara av ondo. En tro på något, något större än en själv, en beslyddare eller ett liv efter detta, kan vara en tröst och ett behov för många. Det kan vara ett stöd, något att luta sig mot, så de orkar ta sig genom svårigheter. Jag kan ha förståelse för detta, även om jag själv inte har den typen av tro. Men religion är något helt annat.
Religion är när man delar upp sig i grupper, vi och dom, och säger att jag tror på just den där guden och han tycker så och det är det enda rätta. Dedär andra tror på en annan gud som tycker sådär och de har fel. Religion är för mig människor som vill slippa tänka själva utan finna svar på vad som är rätt och fel och hur man skall leva genom att tolka texter i gamla böcker, skrivna i en helt annan tid och i en helt annan kultur. Enligt mig borde religion inte finnas.
Man säger att man skall respektera alla människors tro... well, jag vet inte om jag håller med om det. Jag kan respektera deras rätt att tro på vad de vill (även om jag tycker det är ologiskt), men jag behöver inte respektera den trons utövande om det inkräktar på mitt liv på ett negativt sätt.
För var går gränsen? Naturligtvis är det ingen som hävdar att någons tro skall respekteras om den dikterar att man skall mörda andra människor. Men skall tro rättfärdiga andra kränkningar? Som att någon vägrar skaka min hand för att jag är kvinna, eller någon anser att en homosexuell är en syndare som inte bör få finnas. Och får mig skulle det vara ett hån, en kräkning, om någon hade sagt att det var guds vilja om en närstående till mig dog. Var går gränsen?
Jag tycker att man kan tro vad man vill i sitt eget hem, men att samhället i övrigt skall vara så fritt från religion som möjligt.
Själv är jag ju ateist, och det är ju i många religiösas ögon ett skäl att inte ens lyssna på mig. För många är ju en ateist en slags tom tragisk människa som inte ser mening med livet och som inte har någon moralisk kompass alls. Men jag ser massor av mening med livet och vad som är rätt och fel, ja det är ju ibland en individuell åsikt, men i stort kan man använda både logik och empati för att komma fram till ett svar i de frågorna.... samt en insikt att världen inte är svart eller vit.
Dessutom har jag ju såklart tro även om det inte är en tro på en skapande eller beskyddande gud. Jag tror på massor av saker. Dock kan jag inte formulera det som att jag tror på människans inre godhet, för då låter det som att godhet skulle vara en slags kraft som finns naturligt i oss. Jag ser det som att alla människor har förmåga till både godhet och ondska, och vad man väljer beror på den egna viljan och omständigheter som bland annat uppväxt och erfarenheter... och ibland inblandningen av religion som kan ge utfall åt båda håll.
För jag säger inte att religiösa människor inte kan göra gott, de kan de såklart, och det gör de också. I världen finns massor av stora välgörenhetsorganisationer som gör massor av gott och som behövs - men jag hävdar att de hade kunnat göra gott ändå. Att deras godhet och medmänsklighet inte kommer från gud utan från dem själva.
Jag tror på livets kraft, att människor kan åstadkomma hur mycket som helst om de får möjligheten. Jag tror att det kommer hända bra saker och dåliga saker och att hur ens liv utformar sig beror helt på hur man vänljer att hantera dessa saker. Jag tror på hopp och jag tror på kärlek.
Men visst kan en tro som min vara obekväm ibland, även för mig. Speciellt när människor begår riktigt hemska brott. Det hade varit lättare om jag hade sett den där blonde norrmannen och kunnat tänka att han var ett monster, rakt igenom ond. Men sanningen är att även han antagligen kan känna kärlek, att även han antagligen gjort bra saker i sitt liv. Det rättfärdigar inte det han gjorde nu, inte det allra minsta, det är fortfarande lika hemskt och vidrigt... men det innebär att han inte är ett monster, utan en människa. En människa som på grund av felaktiga val och dåliga influenser tappade bort det som var rätt och fel,som en magnet mot en kompass.
Vissa skulle kanske kalla honom en syndare som förbrukat sin rätt att leva. Vissa kanske skulle säga att synder är till för att förlåtas (även om jag tror att det är få som skulle sträcka sig så långt i detta fallet). Jag kan säga att vad gäller denna man så är det inget jag vill ägna tankekraft åt utan här går jag på känsla, och precis som jag inte vill ha religion i samhället så vill jag inte ha honom där. Kasta bort nyckeln.
Missförstå mig inte, jag säger inte att tro är något som behöver vara av ondo. En tro på något, något större än en själv, en beslyddare eller ett liv efter detta, kan vara en tröst och ett behov för många. Det kan vara ett stöd, något att luta sig mot, så de orkar ta sig genom svårigheter. Jag kan ha förståelse för detta, även om jag själv inte har den typen av tro. Men religion är något helt annat.
Religion är när man delar upp sig i grupper, vi och dom, och säger att jag tror på just den där guden och han tycker så och det är det enda rätta. Dedär andra tror på en annan gud som tycker sådär och de har fel. Religion är för mig människor som vill slippa tänka själva utan finna svar på vad som är rätt och fel och hur man skall leva genom att tolka texter i gamla böcker, skrivna i en helt annan tid och i en helt annan kultur. Enligt mig borde religion inte finnas.
Man säger att man skall respektera alla människors tro... well, jag vet inte om jag håller med om det. Jag kan respektera deras rätt att tro på vad de vill (även om jag tycker det är ologiskt), men jag behöver inte respektera den trons utövande om det inkräktar på mitt liv på ett negativt sätt.
För var går gränsen? Naturligtvis är det ingen som hävdar att någons tro skall respekteras om den dikterar att man skall mörda andra människor. Men skall tro rättfärdiga andra kränkningar? Som att någon vägrar skaka min hand för att jag är kvinna, eller någon anser att en homosexuell är en syndare som inte bör få finnas. Och får mig skulle det vara ett hån, en kräkning, om någon hade sagt att det var guds vilja om en närstående till mig dog. Var går gränsen?
Jag tycker att man kan tro vad man vill i sitt eget hem, men att samhället i övrigt skall vara så fritt från religion som möjligt.
Själv är jag ju ateist, och det är ju i många religiösas ögon ett skäl att inte ens lyssna på mig. För många är ju en ateist en slags tom tragisk människa som inte ser mening med livet och som inte har någon moralisk kompass alls. Men jag ser massor av mening med livet och vad som är rätt och fel, ja det är ju ibland en individuell åsikt, men i stort kan man använda både logik och empati för att komma fram till ett svar i de frågorna.... samt en insikt att världen inte är svart eller vit.
Dessutom har jag ju såklart tro även om det inte är en tro på en skapande eller beskyddande gud. Jag tror på massor av saker. Dock kan jag inte formulera det som att jag tror på människans inre godhet, för då låter det som att godhet skulle vara en slags kraft som finns naturligt i oss. Jag ser det som att alla människor har förmåga till både godhet och ondska, och vad man väljer beror på den egna viljan och omständigheter som bland annat uppväxt och erfarenheter... och ibland inblandningen av religion som kan ge utfall åt båda håll.
För jag säger inte att religiösa människor inte kan göra gott, de kan de såklart, och det gör de också. I världen finns massor av stora välgörenhetsorganisationer som gör massor av gott och som behövs - men jag hävdar att de hade kunnat göra gott ändå. Att deras godhet och medmänsklighet inte kommer från gud utan från dem själva.
Jag tror på livets kraft, att människor kan åstadkomma hur mycket som helst om de får möjligheten. Jag tror att det kommer hända bra saker och dåliga saker och att hur ens liv utformar sig beror helt på hur man vänljer att hantera dessa saker. Jag tror på hopp och jag tror på kärlek.
Men visst kan en tro som min vara obekväm ibland, även för mig. Speciellt när människor begår riktigt hemska brott. Det hade varit lättare om jag hade sett den där blonde norrmannen och kunnat tänka att han var ett monster, rakt igenom ond. Men sanningen är att även han antagligen kan känna kärlek, att även han antagligen gjort bra saker i sitt liv. Det rättfärdigar inte det han gjorde nu, inte det allra minsta, det är fortfarande lika hemskt och vidrigt... men det innebär att han inte är ett monster, utan en människa. En människa som på grund av felaktiga val och dåliga influenser tappade bort det som var rätt och fel,som en magnet mot en kompass.
Vissa skulle kanske kalla honom en syndare som förbrukat sin rätt att leva. Vissa kanske skulle säga att synder är till för att förlåtas (även om jag tror att det är få som skulle sträcka sig så långt i detta fallet). Jag kan säga att vad gäller denna man så är det inget jag vill ägna tankekraft åt utan här går jag på känsla, och precis som jag inte vill ha religion i samhället så vill jag inte ha honom där. Kasta bort nyckeln.
