Fem månader senare
Nu är det fem månader sedan Nico kom till världen och för er som snart skall få barn så tänkte jag berätta lite om vad ni, kanske, har att vänta. Saken är ju den att på många sätt är alla barnböcker (alltså böcker om barn, inte för barn) helt meningslösa. Om de skulle vara helt ärliga så skulle varje avsnitt och varje svar på en fråga inledas med meningar som "Det kan variera", "Det är olika från barn till barn" och "Vi har inte den blekaste aning" och sedan skulle det fortsätta med hundra exempel i varje kategori på hur det kan vara och vad man eventuellt kan göra åt det, utan garantier på att det fungerar.
I alla fall.... Fysiskt då. Alltså min fysik, inte Nicos. Jag hade innan en slags trevlig föreställning att man efter förlossningen bara slurp skulle dras samman till sin vanliga kroppsform igen på en gång. Att brösten kunde bli lite åt den påsliknande hållet hade man ju fått höra, men resten trodde jag skulle återfå sin forna glans (haha..lite överdrivet.. jag var inte direkt en slank modell innan heller). Jag har ju förstått att det finns de som också har den turen att de poff är smala med en gång efteråt. De människorna vill jag slå. Lite granna. Själv har jag fem månader senare en påse på magen som är så påtaglig att jag likagärna kan döpa och folkbokföra den.
Bristningarna på nedre delen av magen som gulligt nog dök upp en vecka innan förlossning lär vara där för att stanna och sätter stopp för alla framtida utsikter att se het ut i bikini. Om man inte tänder på zebraränder då, för då kommer jag vara hot like bacon.
En underlig sak som jag aldrig hört talas om är mina problem med slemhinnorna i näsan. Usch... kanske därför man sällan hör om det. Folk vill sällan tala om insidan av sin näsa... det är lite äckligt. Men skit samma... under graviditeten fick jag mycket torra slemhinnor och detta blev liksom inte bra efter förlossning heller. Så nu har jag konstanta sår i näsan med tillhörande sårskorpor.. som gör att jag känner mig lite täppt i näsan...jämt.
Vad gäller själva barnhanterandet då.. ja, det har ni ju kunnat läsa om här...om och om igen... att det är inte så himla lätt. Min tro innan var att barn antingen var ledsna och då var det något konkret som var fel och som man kunde åtgärda. I övrigt var små barn tysta och snälla. Lite som... ja, jag vet inte... men jag minns att jag tänkte att om jag kan ta hand om katterna kan jag väl ta hand om ett barn. Hur dum i huvudet var inte jag? Katterna sköter ju sig själva mer eller mindre. De får inte utbrott om jag inte tittar på dem hela tiden, de vägrar inte sova fast de är trötta och även om de också kräks så gör de inte så i mitt hår.
Allt är också mycket mer omständigt. Innan tänkte jag att jag skulle kunna göra allt jag gjorde innan för "en bebis kan man ju bara ta med sig"..hohoho... bara att åka och handla är ju ett projekt. Bara att gå utanför dörren kräver att man har med mer saker än vad jag själv skulle behöva ta med om jag skulle resa bort över en helg.... och ändå har man alltid glömt något. När man får barn så blir man på något sätt plötsligt birollsinnehavare i sitt eget liv, men man tycker det är ok eftersom filmen är så bra.
Man kan inte berätta för någon som inte har barn om hur det är. Inte hur fruktansvärt jobbigt och frustrerande det kan vara. Inte om hur fantastiskt och underbart det kan vara. Det är extrema motpoler som kolliderar och blir något unikt. Och samtidigt som man ger allt av sig själv så får man så mycket tillbaka, och lär sig om världen... eller kanske snarare påminns om hur spännande världen kan vara. Om hur underskattat det är att bara blåsa salivbubblor och njuta av att finnas till.
I alla fall.... Fysiskt då. Alltså min fysik, inte Nicos. Jag hade innan en slags trevlig föreställning att man efter förlossningen bara slurp skulle dras samman till sin vanliga kroppsform igen på en gång. Att brösten kunde bli lite åt den påsliknande hållet hade man ju fått höra, men resten trodde jag skulle återfå sin forna glans (haha..lite överdrivet.. jag var inte direkt en slank modell innan heller). Jag har ju förstått att det finns de som också har den turen att de poff är smala med en gång efteråt. De människorna vill jag slå. Lite granna. Själv har jag fem månader senare en påse på magen som är så påtaglig att jag likagärna kan döpa och folkbokföra den.
Bristningarna på nedre delen av magen som gulligt nog dök upp en vecka innan förlossning lär vara där för att stanna och sätter stopp för alla framtida utsikter att se het ut i bikini. Om man inte tänder på zebraränder då, för då kommer jag vara hot like bacon.
En underlig sak som jag aldrig hört talas om är mina problem med slemhinnorna i näsan. Usch... kanske därför man sällan hör om det. Folk vill sällan tala om insidan av sin näsa... det är lite äckligt. Men skit samma... under graviditeten fick jag mycket torra slemhinnor och detta blev liksom inte bra efter förlossning heller. Så nu har jag konstanta sår i näsan med tillhörande sårskorpor.. som gör att jag känner mig lite täppt i näsan...jämt.
Vad gäller själva barnhanterandet då.. ja, det har ni ju kunnat läsa om här...om och om igen... att det är inte så himla lätt. Min tro innan var att barn antingen var ledsna och då var det något konkret som var fel och som man kunde åtgärda. I övrigt var små barn tysta och snälla. Lite som... ja, jag vet inte... men jag minns att jag tänkte att om jag kan ta hand om katterna kan jag väl ta hand om ett barn. Hur dum i huvudet var inte jag? Katterna sköter ju sig själva mer eller mindre. De får inte utbrott om jag inte tittar på dem hela tiden, de vägrar inte sova fast de är trötta och även om de också kräks så gör de inte så i mitt hår.
Allt är också mycket mer omständigt. Innan tänkte jag att jag skulle kunna göra allt jag gjorde innan för "en bebis kan man ju bara ta med sig"..hohoho... bara att åka och handla är ju ett projekt. Bara att gå utanför dörren kräver att man har med mer saker än vad jag själv skulle behöva ta med om jag skulle resa bort över en helg.... och ändå har man alltid glömt något. När man får barn så blir man på något sätt plötsligt birollsinnehavare i sitt eget liv, men man tycker det är ok eftersom filmen är så bra.
Man kan inte berätta för någon som inte har barn om hur det är. Inte hur fruktansvärt jobbigt och frustrerande det kan vara. Inte om hur fantastiskt och underbart det kan vara. Det är extrema motpoler som kolliderar och blir något unikt. Och samtidigt som man ger allt av sig själv så får man så mycket tillbaka, och lär sig om världen... eller kanske snarare påminns om hur spännande världen kan vara. Om hur underskattat det är att bara blåsa salivbubblor och njuta av att finnas till.
