Den förrädiska tystnaden
Jag vet att jag skrivit om det innan men det är verkligen ett underligt fenomen som fascinerar mig. Det faktum att stora rörelser bara sker när jag inte tittar. I smyg.
Dock vet man när det sker. Genom tystnaden. Nico ligger på golvet och leker. Slår hårt på leksakerna i lekställningen så det rasslar, skallrar och dunkar. Han utstöter glädjeskrik, ett och annat irriterat morrande och allehanda pruttljud och småtrallande. Jag lämnar rummet för att hämta något och plötsligt blir det knäpptyst. Då vet man att något sker, och mycket riktigt, när jag återvänder till vardagsrummet ligger han någon annanstans på filten på mage - fast han låg på rygg alldeles nyss.
Det lustigaste är nog dock att han ser mer förvånad ut än jag. Som om det inte alls var han själv som flyttat på sig och vänt sig, utan någon annan smugit sig in när jag var borta och snabbt lagt honom på en ny plats.
Dock vet man när det sker. Genom tystnaden. Nico ligger på golvet och leker. Slår hårt på leksakerna i lekställningen så det rasslar, skallrar och dunkar. Han utstöter glädjeskrik, ett och annat irriterat morrande och allehanda pruttljud och småtrallande. Jag lämnar rummet för att hämta något och plötsligt blir det knäpptyst. Då vet man att något sker, och mycket riktigt, när jag återvänder till vardagsrummet ligger han någon annanstans på filten på mage - fast han låg på rygg alldeles nyss.
Det lustigaste är nog dock att han ser mer förvånad ut än jag. Som om det inte alls var han själv som flyttat på sig och vänt sig, utan någon annan smugit sig in när jag var borta och snabbt lagt honom på en ny plats.