Om bloggare och de som kommenterar
Ibland önskar jag att jag hade en stor blogg som massor av människor läste. Dels för att jag är sådan som tycker om när folk läser det jag skriver (onödigt att skriva annars) och dels för att tanken på att kunna försörja sig på att skriva är så otroligt lockande.. en dröm rent av.
Dock är det osannolikt att jag skulle få så många läsare, av ett antal skäl. Du måste nämligen falla inom vissa kategorier, eller göra vissa saker, för att få riktigt många läsare känns det som..
Var elak och/eller riktigt provocerande.
Många bloggar tycks ha blivit uppmärksammade och fått läsare just på grund av detta. Folk tycker tydligen om att bli förbannade eller något. Detta funkar inte för mig. Jag är ingen elak person och skulle aldrig vilja skriva något illa om en enskild människa bara för att få uppmärksamhet, eller det finns ytterst få skäl till att jag skulle göra det över huvudtaget.
Jag skriver ju vad jag tycker och tänker, men mina åsikter är nog inte så oerhört provocerande, och eftersom jag är lite konflikträdd på vissa sätt så håller jag nog mina mest provocerande tankar för mig själv... for now.
Bo i Stockholm, häng på de trändiga uteställena, spendera mycket pengar och tyck om mode.
Detta beror väl helt enkelt på att många unga vill läsa om det liv de önskar att de hade. Få av dem tycks önska vara en smått sunkig småbarnsmamma på Orust som spenderar sin mesta tid hemma i mysbyxor och en gammal t-shirt med kräks på... I don´t know why... Det funkar ju också om du redan är känd... oh, vi älskar "kändisar".. de kan få skriva vilken skit som helst och folk läser ändå. Funkar också om du på något sätt är kopplad till någon annan som är känd, som att vara i fejd med en storbloggare eller gift med en kändis.
Var döende
Detta skriver jag inte för att stöta mig med någon, och menar absolut ingen respektlöshet eller något hån mot de som lever med sjukdom! Jag förstår att dessa människor har behov av att skriva av sig, men det som jag nog egentligen tycker är konstigt är att så många människor tycks älska att läsa om människor som lider, kommer dö eller ännu hellre, de med barn som befinner sig i den situationen. Nu säger jag inte att jag är bättre, jag har också läst sådana bloggar samtidigt som jag gråter och tycker så synd om dessa människor. Men varför? Jag är helt övertygad om att det är en minoritet av dessa läsare som gottar sig i deras sorg, så vad är det som gör att vi dras till andras lidande... att vi vill ta del av det? Om man tänker efter så är det väl lite sjukt? Eller är det något genetiskt att vi dras till de som behöver stöd?
I alla fall vill jag inte tillhöra denna bloggkategorin och hoppas att aldrig göra det, för är hellre frisk med en frisk familj och utan läsare (vilket de med dessa bloggar naturligtvis också hade valt om de hade kunnat!)
Sedan finns det ju de bloggar som faller utanför ramarna men ändå blivit stora, som Korvasbloggen och Egoina. Dock var Korvasbloggen lite unik och först, eftersom det var en pappa som var hemma med sitt lilla barn och delade med sig av sina erfarenheter av detta... och han var bland de första som gjorde detta. Och jag är ju varken först eller speciellt unik oh, men vi är alla unika..hehe). Egoina å sin sida är ju lite crazy och rolig... Jag kan säkerligen vara rolig, men så där supertokigt knasskojig är jag ju inte.
Det finns dock ett skäl till att jag kanske inte skulle vilja bli en känd bloggare. Och det är alla elaka kommentarer de allra flesta stora bloggare tycks få. Människor tycks älska att vara elaka, riktigt elaka. Om de inte håller med så räcker det inte med att skriva att man inte håller med.. nej, de vill att personen som skrivit det skall dö... eller hela dennes familj skall dö. om den som kommenterade Katrin Zytomierskas blogg med att "jag hoppas din son dör i en bilolycka"... hennes son som är knappt ett år gammal... Hade någon skrivit så om Nico hade jag blivit skogstokig, rasande och förkrossad. Och det är ingen ovanlig typ av kommentar heller... det haglar dödsönskningar, kommentarer om att de är fula och äckliga, missunsamhet och avundsjuka. Man blir lite mörkrädd när man inser att det finns så många av den sortens människor.
Samma alla de som i princip önskade livet ur, eller i alla fall önskade dem olycka, Laila Bagge och han Wahlgren för att de hade ett sponsrat bröllop och en sponsrad bröllopsresa.. och det dessutom felaktigt påstods att de skulle få ett sponsrat hus. Why? Det var inget olagligt.. de valde att tjäna en hacka på sitt liv.. och vad man än tycker om det så var det ju deras val och ingen skadades av detta. Ändå blev folk helt galna av ilska och skrev både det ena och det andra på stackars Lailas blogg.
Visst kan jag med störa mig oerhört ibland.. speciellt på Katrin Zytomierskas åsikter, eller ännu mer den satans Fotbollsfrun (kräks), och jag har kunnat i ett uppretat läge skriva att jag tycker att deras åsikter är idiotiska.. men där tar det stopp. För det är ju så att även om jag tycker illa om deras åsikter.. och även om jag ibland nog kan känna avsky inför deras person också på grund av detta.. så vill jag ju inte att de skall dö, eller råka illa ut eller att deras barn skall skadas. Jag har heller inget behov av att "ta ner dem på jorden" genom att skriva att de är fula eller liknande.. det är ju bara fånigt. Ännu värre de som ger sig på personens barn och skriver att de är fula... Skulle de attackera små barn i vanliga livet med?
Människor är tragiska små varelser faktiskt. Många, kanske de flesta. Därför är jag nöjd med en liten sfär. Ibland är det dock kul att lära känna nya människor, som snälla supermamman Sofia och roliga Minna som borde skriva en bok om sitt liv.
Och jag är glad att jag har de läsare jag har.. Mina läsare är snälla :) De håller säkert inte alltid med i allt jag skriver, och de får gärna skriva när de inte gör det, men ingen har (hittills) önskat livet ur mig.. och det är jag tacksam för :)
Dock är det osannolikt att jag skulle få så många läsare, av ett antal skäl. Du måste nämligen falla inom vissa kategorier, eller göra vissa saker, för att få riktigt många läsare känns det som..
Var elak och/eller riktigt provocerande.
Många bloggar tycks ha blivit uppmärksammade och fått läsare just på grund av detta. Folk tycker tydligen om att bli förbannade eller något. Detta funkar inte för mig. Jag är ingen elak person och skulle aldrig vilja skriva något illa om en enskild människa bara för att få uppmärksamhet, eller det finns ytterst få skäl till att jag skulle göra det över huvudtaget.
Jag skriver ju vad jag tycker och tänker, men mina åsikter är nog inte så oerhört provocerande, och eftersom jag är lite konflikträdd på vissa sätt så håller jag nog mina mest provocerande tankar för mig själv... for now.
Bo i Stockholm, häng på de trändiga uteställena, spendera mycket pengar och tyck om mode.
Detta beror väl helt enkelt på att många unga vill läsa om det liv de önskar att de hade. Få av dem tycks önska vara en smått sunkig småbarnsmamma på Orust som spenderar sin mesta tid hemma i mysbyxor och en gammal t-shirt med kräks på... I don´t know why... Det funkar ju också om du redan är känd... oh, vi älskar "kändisar".. de kan få skriva vilken skit som helst och folk läser ändå. Funkar också om du på något sätt är kopplad till någon annan som är känd, som att vara i fejd med en storbloggare eller gift med en kändis.
Var döende
Detta skriver jag inte för att stöta mig med någon, och menar absolut ingen respektlöshet eller något hån mot de som lever med sjukdom! Jag förstår att dessa människor har behov av att skriva av sig, men det som jag nog egentligen tycker är konstigt är att så många människor tycks älska att läsa om människor som lider, kommer dö eller ännu hellre, de med barn som befinner sig i den situationen. Nu säger jag inte att jag är bättre, jag har också läst sådana bloggar samtidigt som jag gråter och tycker så synd om dessa människor. Men varför? Jag är helt övertygad om att det är en minoritet av dessa läsare som gottar sig i deras sorg, så vad är det som gör att vi dras till andras lidande... att vi vill ta del av det? Om man tänker efter så är det väl lite sjukt? Eller är det något genetiskt att vi dras till de som behöver stöd?
I alla fall vill jag inte tillhöra denna bloggkategorin och hoppas att aldrig göra det, för är hellre frisk med en frisk familj och utan läsare (vilket de med dessa bloggar naturligtvis också hade valt om de hade kunnat!)
Sedan finns det ju de bloggar som faller utanför ramarna men ändå blivit stora, som Korvasbloggen och Egoina. Dock var Korvasbloggen lite unik och först, eftersom det var en pappa som var hemma med sitt lilla barn och delade med sig av sina erfarenheter av detta... och han var bland de första som gjorde detta. Och jag är ju varken först eller speciellt unik oh, men vi är alla unika..hehe). Egoina å sin sida är ju lite crazy och rolig... Jag kan säkerligen vara rolig, men så där supertokigt knasskojig är jag ju inte.
Det finns dock ett skäl till att jag kanske inte skulle vilja bli en känd bloggare. Och det är alla elaka kommentarer de allra flesta stora bloggare tycks få. Människor tycks älska att vara elaka, riktigt elaka. Om de inte håller med så räcker det inte med att skriva att man inte håller med.. nej, de vill att personen som skrivit det skall dö... eller hela dennes familj skall dö. om den som kommenterade Katrin Zytomierskas blogg med att "jag hoppas din son dör i en bilolycka"... hennes son som är knappt ett år gammal... Hade någon skrivit så om Nico hade jag blivit skogstokig, rasande och förkrossad. Och det är ingen ovanlig typ av kommentar heller... det haglar dödsönskningar, kommentarer om att de är fula och äckliga, missunsamhet och avundsjuka. Man blir lite mörkrädd när man inser att det finns så många av den sortens människor.
Samma alla de som i princip önskade livet ur, eller i alla fall önskade dem olycka, Laila Bagge och han Wahlgren för att de hade ett sponsrat bröllop och en sponsrad bröllopsresa.. och det dessutom felaktigt påstods att de skulle få ett sponsrat hus. Why? Det var inget olagligt.. de valde att tjäna en hacka på sitt liv.. och vad man än tycker om det så var det ju deras val och ingen skadades av detta. Ändå blev folk helt galna av ilska och skrev både det ena och det andra på stackars Lailas blogg.
Visst kan jag med störa mig oerhört ibland.. speciellt på Katrin Zytomierskas åsikter, eller ännu mer den satans Fotbollsfrun (kräks), och jag har kunnat i ett uppretat läge skriva att jag tycker att deras åsikter är idiotiska.. men där tar det stopp. För det är ju så att även om jag tycker illa om deras åsikter.. och även om jag ibland nog kan känna avsky inför deras person också på grund av detta.. så vill jag ju inte att de skall dö, eller råka illa ut eller att deras barn skall skadas. Jag har heller inget behov av att "ta ner dem på jorden" genom att skriva att de är fula eller liknande.. det är ju bara fånigt. Ännu värre de som ger sig på personens barn och skriver att de är fula... Skulle de attackera små barn i vanliga livet med?
Människor är tragiska små varelser faktiskt. Många, kanske de flesta. Därför är jag nöjd med en liten sfär. Ibland är det dock kul att lära känna nya människor, som snälla supermamman Sofia och roliga Minna som borde skriva en bok om sitt liv.
Och jag är glad att jag har de läsare jag har.. Mina läsare är snälla :) De håller säkert inte alltid med i allt jag skriver, och de får gärna skriva när de inte gör det, men ingen har (hittills) önskat livet ur mig.. och det är jag tacksam för :)
