Världens bästa man
Jag skall inte förneka det; att ha ett litet barn tär på förhållandet... för man är trött jämt och stör sig på allt som inte hinns med... och då är det lätt att titta lite snett på ens partner för det är ju så mycket lättare att vara ilsk på någon annan än sig själv. Om hela familjen dessutom är sjuk i flera veckor så växer irritationen och hopplösheten... och ja, suck, man kämpar sig fram när man egentligen vill skutta på mysiga familjemoln och bara vara lycklig.
...
Men så sker något som gör att man puttas ut ur den där tråkiga spiralen och bara tänker "åh vad han är underbar". Det började med att jag och Nico åkte till mamma och pappa igår när Hampus sov på dagen. Vilket i övrigt var mycket trevligt och fick fina handledsvärmare av mamma som jag nu har på mig hela tiden. När vi kom hem hade Hampus trots sin sjukdom (låter nu som om han har något hemskt men det är alltså nån form av influensa i kombination med B12-brist antagligen) hade städat typ hela huset. Var så otroligt skönt att komma hem och det var rent och fint! Sedan föll han ihop i soffan och fick ta igen sig stackaren.
...
Jag gick och la mig tidigare än honom och vad jag inte visste var att han stannat uppe längre än jag trodde, och lyckats skrapa ihop lite enegergi till.
När jag vaknar på mogonen och går in på toaletten och tänder ljuset får jag först panik och tror, helt på allvar, att jag har fått fel på min syn. Herregud, tänker jag, jag ser inga färger bara vitt.
Visade sig dock at Hampus målat om toaletten vit...haha. Jättebra kommer det bli när det är klart.
Sedan hade han rasat i säng och nu mådde han inte alls bra, men är väldigt älskad :)
