Om att vara annorlunda: Lästips
Blev via en blogg länkad till denna underbara text av Mia Skäringer. En text om hennes son, om att vara mamma till någon som är annorunda.
Jag ogillar att världen är sån. Så full av normer och förväntningar att man som det minsta annorlunda med en gång får veta att man inte passar in. Man får vara sig själv bara om man är som alla andra.
Som barn hade jag lite svårt för andra barn. De var så svåra att förstå sig på. Jag tyckte mycket bättre om att vara med vuxna. Allra mest tyckte jag om att vara hemma. Pyssla med mamma. Vara i stallet med pappa. Leka fantasifulla lekar med min bror. Hemma var det tryggt. Framför allt accepterade de mig trots allt jag var rädd för.
Jag älskade böcker. Lärde mig läsa väldigt tidigt och efter det gick jag sällan någonstans utan en bok. På sommaren satt jag helt i skuggan vid badstranden under en filt och läste. Sol och bad var inte lika spännande som det jag kunde läsa om. Jag var lugn, tyst bland främlingar och blyg.
Skolan har jag alltid älskat. Pluggdelen. Det sociala var jobbigare. Men att få uppgifter, utföra dem och få en bedömning av det jag gjort, beröm, det älskar jag. Struktur. Kanske hade jag fått en diagnos om det inte vore för att jag faktiskt kan ta egna intiativ, anpassa mig och hantera förändring. Bara det att jag mår mycket bättre om jag slipper. Om jag slipper blir jag besparad en hel del ångest.
Jag minns när man som tonåring skulle ut och kalasa på helgerna. Jag gjorde det, jag ville det och oftast hade jag kul, men varje gång så var jag så ångestfylld innan att jag mådde illa och nästan skakade. Bara för att jag inte kunde veta innan exakt vad som skulle hända under kvällen.
Nu är jag vuxen och mycket av ångesten har jag tränat bort. Men fortfarande tycker jag bäst om att befinna mig i miljöer jag är bekant med, nära hemmet. Jag ogillar fortfarande förändringar och ovisshet. Jag älskar att ha ordning omkring mig men har svårt för att hålla det så. Är det för mycket att göra på en gång låser jag mig och vet inte vart jag skall börja. Behöver listor, eller någon som talar om för mig vad jag skall göra.
Som vuxen var det en läkare som sa att jag hade ett lätt autismliknande tillstånd. Jag kände att det kunde vara så, men att det egentligen inte spelar någon roll längre. Jag är som jag är och det finns de som älskar mig precis så, och jag har alltid haft stöd och trygghet hemifrån, men ibland under min uppväxt önskar jag att jag hade haft en karta, som Mia skriver om, att ge till människor så de kunde förstå.
Förstå att jag inte menar att vara jobbig utan att ångsten ibland styr mig. Gör att jag måste veta var alla andra befinner sig. Gör att jag vissa dagar inte kan åka och hälsa på någon. Gör att jag ogärna gör saker jag aldrig gjort förut.
Förstå att jag egentligen inte är stökig och slarvig men att om det behövs diskas, plockas undan, dammsugas och tvättas så kan min hjärna inte bestämma sig för vad jag bör göra först och vägrar låta mig göra något alls förrän den bästa ordningen är avgjord.
Det är jag. Men bara en liten del av mig. Det finns ju så mycket mer av mig. Och kanske du inte ens skulle märka om du mötte mig numer. Kanske skulle du bara ana att det finns något annorlunda. Men är vi inte alla det? Lite annorlunda menar jag. Kan det inte bli lite mer ok att vara lite extra annorlunda. Är det inte dags att alla får det stöd och den hjälp de behöver, som de individer de är, utan att det krävs diagnoser och intyg.
Du är konstig, sa folk ofta till mig förr. Ja, sa jag då men nu tvekar jag. Är jag verkligen det?
Som Einstein sa:
The question that sometimes make hazy
Am I or all the others crazy?
Jag ogillar att världen är sån. Så full av normer och förväntningar att man som det minsta annorlunda med en gång får veta att man inte passar in. Man får vara sig själv bara om man är som alla andra.
Som barn hade jag lite svårt för andra barn. De var så svåra att förstå sig på. Jag tyckte mycket bättre om att vara med vuxna. Allra mest tyckte jag om att vara hemma. Pyssla med mamma. Vara i stallet med pappa. Leka fantasifulla lekar med min bror. Hemma var det tryggt. Framför allt accepterade de mig trots allt jag var rädd för.
Jag älskade böcker. Lärde mig läsa väldigt tidigt och efter det gick jag sällan någonstans utan en bok. På sommaren satt jag helt i skuggan vid badstranden under en filt och läste. Sol och bad var inte lika spännande som det jag kunde läsa om. Jag var lugn, tyst bland främlingar och blyg.
Skolan har jag alltid älskat. Pluggdelen. Det sociala var jobbigare. Men att få uppgifter, utföra dem och få en bedömning av det jag gjort, beröm, det älskar jag. Struktur. Kanske hade jag fått en diagnos om det inte vore för att jag faktiskt kan ta egna intiativ, anpassa mig och hantera förändring. Bara det att jag mår mycket bättre om jag slipper. Om jag slipper blir jag besparad en hel del ångest.
Jag minns när man som tonåring skulle ut och kalasa på helgerna. Jag gjorde det, jag ville det och oftast hade jag kul, men varje gång så var jag så ångestfylld innan att jag mådde illa och nästan skakade. Bara för att jag inte kunde veta innan exakt vad som skulle hända under kvällen.
Nu är jag vuxen och mycket av ångesten har jag tränat bort. Men fortfarande tycker jag bäst om att befinna mig i miljöer jag är bekant med, nära hemmet. Jag ogillar fortfarande förändringar och ovisshet. Jag älskar att ha ordning omkring mig men har svårt för att hålla det så. Är det för mycket att göra på en gång låser jag mig och vet inte vart jag skall börja. Behöver listor, eller någon som talar om för mig vad jag skall göra.
Som vuxen var det en läkare som sa att jag hade ett lätt autismliknande tillstånd. Jag kände att det kunde vara så, men att det egentligen inte spelar någon roll längre. Jag är som jag är och det finns de som älskar mig precis så, och jag har alltid haft stöd och trygghet hemifrån, men ibland under min uppväxt önskar jag att jag hade haft en karta, som Mia skriver om, att ge till människor så de kunde förstå.
Förstå att jag inte menar att vara jobbig utan att ångsten ibland styr mig. Gör att jag måste veta var alla andra befinner sig. Gör att jag vissa dagar inte kan åka och hälsa på någon. Gör att jag ogärna gör saker jag aldrig gjort förut.
Förstå att jag egentligen inte är stökig och slarvig men att om det behövs diskas, plockas undan, dammsugas och tvättas så kan min hjärna inte bestämma sig för vad jag bör göra först och vägrar låta mig göra något alls förrän den bästa ordningen är avgjord.
Det är jag. Men bara en liten del av mig. Det finns ju så mycket mer av mig. Och kanske du inte ens skulle märka om du mötte mig numer. Kanske skulle du bara ana att det finns något annorlunda. Men är vi inte alla det? Lite annorlunda menar jag. Kan det inte bli lite mer ok att vara lite extra annorlunda. Är det inte dags att alla får det stöd och den hjälp de behöver, som de individer de är, utan att det krävs diagnoser och intyg.
Du är konstig, sa folk ofta till mig förr. Ja, sa jag då men nu tvekar jag. Är jag verkligen det?
Som Einstein sa:
The question that sometimes make hazy
Am I or all the others crazy?
