Lite saknad
Jag vet ju att min graviditet inte var en dans på rosor. Illamåendet from hell, foglossningssmärtor så jag svimmade, evigheter tillbringade i sängen... men jag tycks förtränga allt det för jag saknar att vara gravid.
Saknar den stora magen. Känslan av att ha en till där inne, att aldrig vara ensam, att inte bara vara en utan två. Det var en magisk känsla. Saknar också hur man blev behandlad, hur andra såg på en. Man var lite speciell. Kände sig lite som en livsskapande gudinna :)
Jag önskar Hampus också kunde få uppleva det, den känslan. Visst suger det att män inte också kan ta hand om förlossningar och annat smärtsamt, men vi kompenseras av graviditeten... Känslan av att vara ett levande mirakel.
Att jag grät och grät och sa att jag inte ville vara gravid med och att det var helt vidrigt... det har jag glömt :)
Saknar den stora magen. Känslan av att ha en till där inne, att aldrig vara ensam, att inte bara vara en utan två. Det var en magisk känsla. Saknar också hur man blev behandlad, hur andra såg på en. Man var lite speciell. Kände sig lite som en livsskapande gudinna :)
Jag önskar Hampus också kunde få uppleva det, den känslan. Visst suger det att män inte också kan ta hand om förlossningar och annat smärtsamt, men vi kompenseras av graviditeten... Känslan av att vara ett levande mirakel.
Att jag grät och grät och sa att jag inte ville vara gravid med och att det var helt vidrigt... det har jag glömt :)
