Här händer det grejjer...typ
Nico har fått mer orolig sömn nu. Han ville äta sitt nattmål redan 23.30 i natt och sedan vaknade han åter 04. Han behövde dock inte äta då men var tvungen att återlämna napp och stoppa om kl. 04, 04.30, 05 och 05.30 tills han slutligen ville äta 06. SUCK.
Nu är han som han var igår. Ett och annat litet leende men mestadels gnäll och oro. Tror dessutom att han är lite förkyld för han är lite täppt i näsan. Skäljde lite med sådan där koksaltlösning... och han grät och tittade på mig som om jag vore ett monster...:(
Själv fick jag avklarat ett mindre kul toalettbesök, om jag skall vara sådär öppen och ärlig. Min jävla mage alltså. Hade kunnat göra skräckfilmer baserade på mina toalettbesök.. och det hade varit en sådan där det efteråt står i tidningen att folk grät, spydde och svimmade i biograferna..hehe. Det enda som hjälper är några tabletter från apoteket men de ger riktigt plågsamma magkramper så känns inte som ett bra alternativ det heller.
Behöver egentligen tvätta håret innan mamma och pappa kommer men det verkar som att de får stå ut med att vänta medan jag gör det när de kommit för Nico blir hysteriskt ledsen om jag lämnar honom ensam för en sekund... och släpa ner honom och babysittern i källaren känns inte som ett bra alternativ.
Idag är det en stor dag... Dagen då vi, förhoppningsvis, får hem vår nya bil. Mamma kommer hit och skall passa Nicholas medan pappa följer med mig och besiktar bilen och sedan byter in den.
Varför behöver hon sin pappa med sig? kanske någon undrar... men sån är jag. Har inte bytt in en bil förr och allt som är nytt är läskigt. Enda gången jag inte varit rädd för något okänt var nog innan förlossningen och tji fick jag för det var hemskt.
Imorgon är det ags för BVC och de fruktade sprutorna. Som tur är så är Hampus hemma och kan följa med. Bra att han kommer med också för han är en sådan som ställer mycket frågor. Jag är en sådan som säger "Allt är bara bra" i alla lägen om någon frågar. Till och med om jag själv skall till läkaren brukar jag antingen få ha med mig någon som kan prata för mig eller ha en lapp där jag skrivit ner problemen innan som jag ger till läkaren... för om de frågar så är allt bara bra (om någon missat det så är jag fruktansvärt rädd för sjukhus och sjukvårdspersonal, framför allt läkare... så det är därför jag hamnar i "allt är bara bra"-paralyseringen).
45 minuter tills föräldrarna kommer.
Nu är han som han var igår. Ett och annat litet leende men mestadels gnäll och oro. Tror dessutom att han är lite förkyld för han är lite täppt i näsan. Skäljde lite med sådan där koksaltlösning... och han grät och tittade på mig som om jag vore ett monster...:(
Själv fick jag avklarat ett mindre kul toalettbesök, om jag skall vara sådär öppen och ärlig. Min jävla mage alltså. Hade kunnat göra skräckfilmer baserade på mina toalettbesök.. och det hade varit en sådan där det efteråt står i tidningen att folk grät, spydde och svimmade i biograferna..hehe. Det enda som hjälper är några tabletter från apoteket men de ger riktigt plågsamma magkramper så känns inte som ett bra alternativ det heller.
Behöver egentligen tvätta håret innan mamma och pappa kommer men det verkar som att de får stå ut med att vänta medan jag gör det när de kommit för Nico blir hysteriskt ledsen om jag lämnar honom ensam för en sekund... och släpa ner honom och babysittern i källaren känns inte som ett bra alternativ.
Idag är det en stor dag... Dagen då vi, förhoppningsvis, får hem vår nya bil. Mamma kommer hit och skall passa Nicholas medan pappa följer med mig och besiktar bilen och sedan byter in den.
Varför behöver hon sin pappa med sig? kanske någon undrar... men sån är jag. Har inte bytt in en bil förr och allt som är nytt är läskigt. Enda gången jag inte varit rädd för något okänt var nog innan förlossningen och tji fick jag för det var hemskt.
Imorgon är det ags för BVC och de fruktade sprutorna. Som tur är så är Hampus hemma och kan följa med. Bra att han kommer med också för han är en sådan som ställer mycket frågor. Jag är en sådan som säger "Allt är bara bra" i alla lägen om någon frågar. Till och med om jag själv skall till läkaren brukar jag antingen få ha med mig någon som kan prata för mig eller ha en lapp där jag skrivit ner problemen innan som jag ger till läkaren... för om de frågar så är allt bara bra (om någon missat det så är jag fruktansvärt rädd för sjukhus och sjukvårdspersonal, framför allt läkare... så det är därför jag hamnar i "allt är bara bra"-paralyseringen).
45 minuter tills föräldrarna kommer.
