Allt kan skyllas på avundsjuka
...tydligen.
Det är säkert inget nytt fenomen men jag har börjat lägga märke till det mer och mer, speciellt om man läser kommentarerna i de mer kända bloggarna.
Så fort någon klagar på någon som på något sätt kan kallas känd eller framgångsrik, eller anser att denna person har idiotiska åsikter, så skylls detta på avundsjuka. Måste vara oerhört praktiskt att aldrig behöva reflektera över sig själv och vad man sagt eller skrivit utan bara kan skaka av sig kritiken från massor av människor med motiveringen att de bara är avundsjuka.
"Jaså de tycker det är fel att jag dricker massa alkohol under min graviditet - äh de är bara avundsjuka för att jag har ett så härligt liv".
Detta stör mig av två anledningar, eller i alla fall framför allt av två anledningar. Det första är att man aldrig behöver ta konsekvenserna av sitt beteende och aldrig behöver stå till svars om man bara viftar bort kritik med en så dålig ursäkt. Man behöver aldrig ta en debatt, aldrig ha några argument, om man dumförklarar alla som tycker på ett annat sätt.
För det andra utgår man från att alla skulle vara avundsjuka på de som är "kända", som om man automatiskt skulle ha ett bättre och lyckligare liv för att en större mängd människor vet vem man är. Som om man skulle vara olycklig om man är okänd. En sådan hemsk inställning. Jag tror absolut inte att jag skulle vara lyckligare om alla visste vem jag var, snarare tvärtom.
En annan "intressant" sak om man läser kommentarer på de större bloggarna är att de som inte kritiserar det som skrivs ofta istället kritiserar de som kritiserar. De anser oftast att man inte skall uttala sig alls om man inte håller med. Visst jag instämma i att osaklia personangrepp är onödiga men när bestämdes det att man skall vara tyst om man inte instämmer i saker man hör. Har man dessutom valt att ventilera sina åsikter för alla att läsa får man väl vara beredd att ta kritiken också.
Ja, detta är egentligen ett ganska ointressant inlägg med mina egna små reflektioner... men skriver det ändå. Mest eftersom jag alltid, även i verkliga livet så att säga, alltid haft jävligt svårt för människor som just använder avundsjuka som ett försvar mot kritik. Sådana människor blir liksom omöjliga att nå. Det skapar frustration. Skall jag vara ärlig så vill jag ibland slå sådana människor... Nu skulle jag ju inte göra det för jag tycker det är fel att slåss men bilden finns där i mitt huvud... och hur man samtidigt vålar "Jag - är - inte - avundsjuk - Jag - är - förbannad!!"
Det är säkert inget nytt fenomen men jag har börjat lägga märke till det mer och mer, speciellt om man läser kommentarerna i de mer kända bloggarna.
Så fort någon klagar på någon som på något sätt kan kallas känd eller framgångsrik, eller anser att denna person har idiotiska åsikter, så skylls detta på avundsjuka. Måste vara oerhört praktiskt att aldrig behöva reflektera över sig själv och vad man sagt eller skrivit utan bara kan skaka av sig kritiken från massor av människor med motiveringen att de bara är avundsjuka.
"Jaså de tycker det är fel att jag dricker massa alkohol under min graviditet - äh de är bara avundsjuka för att jag har ett så härligt liv".
Detta stör mig av två anledningar, eller i alla fall framför allt av två anledningar. Det första är att man aldrig behöver ta konsekvenserna av sitt beteende och aldrig behöver stå till svars om man bara viftar bort kritik med en så dålig ursäkt. Man behöver aldrig ta en debatt, aldrig ha några argument, om man dumförklarar alla som tycker på ett annat sätt.
För det andra utgår man från att alla skulle vara avundsjuka på de som är "kända", som om man automatiskt skulle ha ett bättre och lyckligare liv för att en större mängd människor vet vem man är. Som om man skulle vara olycklig om man är okänd. En sådan hemsk inställning. Jag tror absolut inte att jag skulle vara lyckligare om alla visste vem jag var, snarare tvärtom.
En annan "intressant" sak om man läser kommentarer på de större bloggarna är att de som inte kritiserar det som skrivs ofta istället kritiserar de som kritiserar. De anser oftast att man inte skall uttala sig alls om man inte håller med. Visst jag instämma i att osaklia personangrepp är onödiga men när bestämdes det att man skall vara tyst om man inte instämmer i saker man hör. Har man dessutom valt att ventilera sina åsikter för alla att läsa får man väl vara beredd att ta kritiken också.
Ja, detta är egentligen ett ganska ointressant inlägg med mina egna små reflektioner... men skriver det ändå. Mest eftersom jag alltid, även i verkliga livet så att säga, alltid haft jävligt svårt för människor som just använder avundsjuka som ett försvar mot kritik. Sådana människor blir liksom omöjliga att nå. Det skapar frustration. Skall jag vara ärlig så vill jag ibland slå sådana människor... Nu skulle jag ju inte göra det för jag tycker det är fel att slåss men bilden finns där i mitt huvud... och hur man samtidigt vålar "Jag - är - inte - avundsjuk - Jag - är - förbannad!!"
