Dag 13 av 30 - Den här veckan
Den här dagen, den här veckan, den här månaden - allt flyter ihop. Ingen större variation. Vissa stunder, när jag busar med en glad Nico, känns det underbart. Magiska små ögonblick som man vill skall vara för alltid. Stor del av tiden känner jag mig dock som en utsliten barnvakt som undrar när mitt liv kommer tillbaka.
Mina dagar består av att planera allt jag skall göra men som jag aldrig hinner. Sitter omgiven av listor på allt som skall hinnas med på de få minuter av egentid jag får per dag. Den tid som går att stjäla till sig om lillen går med på att sova en stund (och kan göra detta utan att hålla min hand).
Nico är inget barn som kan sitta själv och roa sig på egen hand (mitt fel som låter honom få all den uppmärksamhet han vill ha?). Högljutt kräver han att man sjunger, gör ljud och busar med honom. Om man gör det är han världens gladaste. Om man inte gör det får man lyssna på "öööhh öööhh ööööhh öööööhh" utan slut, i evighet, tills du vill riva av dina egna öron.
Egentligen handlar det inte om att jag inte vill busa med honom. Jag älskar det. Hade kunnat njuta mer av det om jag hade en städerska som fixade allt annat. Som det är nu förtar ångesten över allt annat mycket av njutningen i att leka med bebis.
Så den här veckan... har jag försökt göra en hel del men fått mycket lite gjort. Den här veckan kom Nico på ett nytt ljud, vi upptäckte en ny rolig lek och han har börjat vilja sitta i mitt knä och kramas. Så det har hänt lite, eller mycket, beroende på hur man väljer att se det.
Mina dagar består av att planera allt jag skall göra men som jag aldrig hinner. Sitter omgiven av listor på allt som skall hinnas med på de få minuter av egentid jag får per dag. Den tid som går att stjäla till sig om lillen går med på att sova en stund (och kan göra detta utan att hålla min hand).
Nico är inget barn som kan sitta själv och roa sig på egen hand (mitt fel som låter honom få all den uppmärksamhet han vill ha?). Högljutt kräver han att man sjunger, gör ljud och busar med honom. Om man gör det är han världens gladaste. Om man inte gör det får man lyssna på "öööhh öööhh ööööhh öööööhh" utan slut, i evighet, tills du vill riva av dina egna öron.
Egentligen handlar det inte om att jag inte vill busa med honom. Jag älskar det. Hade kunnat njuta mer av det om jag hade en städerska som fixade allt annat. Som det är nu förtar ångesten över allt annat mycket av njutningen i att leka med bebis.
Så den här veckan... har jag försökt göra en hel del men fått mycket lite gjort. Den här veckan kom Nico på ett nytt ljud, vi upptäckte en ny rolig lek och han har börjat vilja sitta i mitt knä och kramas. Så det har hänt lite, eller mycket, beroende på hur man väljer att se det.
