Att roa sig på egen hand...
...är inget min son är bra på. Ytterst sällan kan han ligga eller sitta och bara pilla med saker själv. Nej, han kräver ständig total uppmärksamhet från mig och Hampus. Vi skall gärna bära på honom, hoppa med honom, göra roliga ljud och miner...osv. Ger man honom en leksak så går det bra tills dess att han tappar den (ca 5 sekunder) - då vrålar han och blir mäkta upprörd tills man ger tillbaka den. Att försöka locka upp den själv är inte ens att tänka på.
De enda lugna stunderna (förutom när han sover) är när han har sina hand-sugar-stunder. Då han sitter och stoppar in sina händer i munnen och suger, tuggar och smaskar tills han nästan kräks för att han kör ner sina fingrar i halsen.
Innan var det dessutom bara att lägga ner honom i sängen så somnade han snällt. Nu är sova det han minst av allt vill hur trött han än är. Det krävs tålamod, list och teknik för att få honom att somna.
Det viktigaste av allt är att vara som en vulcan (StarTrek-referens alltså) vad gäller självkontroll. Det får absolut inte märkas att man vill att han skall sova. Man måste ge sken av att man verkligen inte bryr sig om ifall han somnar eller ej. Lugn, glad och prata med mjuk avslappnad röst.
Hela att få honom att sova proceduren har jag ju gått igenom en gång innan så den skall jag inte upprepa, men det går olika fort. Nyss gick det tex ganska snabbt. I med napp, vinkla i sidoläge, snuttekaninen på plats, låta honom hålla min hand över sitt ansikte en liten stund och slutligen genom en väl intränad manöver byta ut min hand mot nallens ben.
Sedan gäller det att smyga ut ur rummet som en ninja, vilket sällan går så bra. Jag är inte känd för min smidighet direkt. Varje gång jag skall smyga ut ur hans rum så knakar mina tår, jag snubblar på allt (oavsett om det står i andra änden av rummet så lyckas jag på något sätt tappa balansen och ramla bort till den den delen av rummet för att sedan snubbla över vad det nu må vara) och jag slår huvudet i taklampan. Om alla ninjor hade varit som jag så hade uttrycket "smyga som en ninja" haft en helt annan innebörd.
Men... om man ger han all uppmärksamhet han vill ha och leker med honom massor hela tiden så är han väldigt lycklig liten bebis. Då skrattar han, fnissar och gör glada utrop. Och han rynkar sin lilla näsa och gapar stort när man låter honom dyka ner mot ens ansikte, för det har han förstått, att när man leker den leken så är det det som gäller :). Och om man tröttar ut honom riktigt mycket så händer det att man får ynnesten att få krama honom lite efteråt utan att han ormar sig som en liten mask för att komma loss.
Det kanske är det man skall tänka på när man sitter med ångest över att man inte haft tid eller ork att städa och diska... och känner sig lite som en dålig mamma som inte lyckas hålla fint där hemma och ha alla de där rutinerna som man planerat att ha... Då kanske jag skall tänka på att Nico skiter fullständigt i om det är skinande rent hemma... han tycker jag är världens bästa mamma om jag spenderar en timme med att göra roliga ljud istället för att dammsuga.
De enda lugna stunderna (förutom när han sover) är när han har sina hand-sugar-stunder. Då han sitter och stoppar in sina händer i munnen och suger, tuggar och smaskar tills han nästan kräks för att han kör ner sina fingrar i halsen.
Innan var det dessutom bara att lägga ner honom i sängen så somnade han snällt. Nu är sova det han minst av allt vill hur trött han än är. Det krävs tålamod, list och teknik för att få honom att somna.
Det viktigaste av allt är att vara som en vulcan (StarTrek-referens alltså) vad gäller självkontroll. Det får absolut inte märkas att man vill att han skall sova. Man måste ge sken av att man verkligen inte bryr sig om ifall han somnar eller ej. Lugn, glad och prata med mjuk avslappnad röst.
Hela att få honom att sova proceduren har jag ju gått igenom en gång innan så den skall jag inte upprepa, men det går olika fort. Nyss gick det tex ganska snabbt. I med napp, vinkla i sidoläge, snuttekaninen på plats, låta honom hålla min hand över sitt ansikte en liten stund och slutligen genom en väl intränad manöver byta ut min hand mot nallens ben.
Sedan gäller det att smyga ut ur rummet som en ninja, vilket sällan går så bra. Jag är inte känd för min smidighet direkt. Varje gång jag skall smyga ut ur hans rum så knakar mina tår, jag snubblar på allt (oavsett om det står i andra änden av rummet så lyckas jag på något sätt tappa balansen och ramla bort till den den delen av rummet för att sedan snubbla över vad det nu må vara) och jag slår huvudet i taklampan. Om alla ninjor hade varit som jag så hade uttrycket "smyga som en ninja" haft en helt annan innebörd.
Men... om man ger han all uppmärksamhet han vill ha och leker med honom massor hela tiden så är han väldigt lycklig liten bebis. Då skrattar han, fnissar och gör glada utrop. Och han rynkar sin lilla näsa och gapar stort när man låter honom dyka ner mot ens ansikte, för det har han förstått, att när man leker den leken så är det det som gäller :). Och om man tröttar ut honom riktigt mycket så händer det att man får ynnesten att få krama honom lite efteråt utan att han ormar sig som en liten mask för att komma loss.
Det kanske är det man skall tänka på när man sitter med ångest över att man inte haft tid eller ork att städa och diska... och känner sig lite som en dålig mamma som inte lyckas hålla fint där hemma och ha alla de där rutinerna som man planerat att ha... Då kanske jag skall tänka på att Nico skiter fullständigt i om det är skinande rent hemma... han tycker jag är världens bästa mamma om jag spenderar en timme med att göra roliga ljud istället för att dammsuga.
